En av tretton kyrkor

I Sklörbacken och byns närmaste omgivning finns sammanlagt tretton kyrkor och kyrkoruiner. Trots detta har byns befolkning (som mest ca 20 personer) aldrig som helhet betraktat sig som kristna. Idag är kristendomen som bekant utrotad i trakten, men fortfarande finns fyra kyrkobyggnader som underhålls och som bedriver någon form av kyrklig eller antikyrklig verksamhet. Övriga nio kyrkor är ruiner, stadda i olika grad av förfall.

S:t Klas (1870). Några år senare rasade delar av tornet i en storm.
Lägg särskilt märke till avsaknaden av fönster i de yttre murarna.

Den äldsta kyrkan, S:t Klas, är också den största. S:t Klas grundlades under tidigt 1100-tal, alltså långt innan bygden kristnades, och nästan 300 år innan Kalix kyrka invigdes. När den senare byggdes var S:t Klas redan en ruin. Under de få årtionden då kyrkan var i bruk torde den ha varit en mäktig syn. Den bestod av ett 120 meter långt långskepp, korsat av tvärskepp, och med ett mäktigt kor med dubbel koromgång och ca 35 meters inre takhöjd. Totalt uppgick kyrkans längd till drygt 160 m, alltså något större än Notre Dame i Paris. Till skillnad från de stora franska katedralerna från den gotiska epoken hade kyrkan dock inga fönster. I stället var stora eldkar upphängda i kättingar fästa i taket, som invändigt var klätt av polerade bronsplåtar som reflekterade ljuset från eldarna. Effekten torde ha varit bländande när systemet togs i bruk, men ganska snabbt sotade plåtarna igen och gudstjänster genomfördes därefter i närmast totalt mörker. Då kristendomen redan från början hade en mycket svag ställning i området, följde det sig naturligt att både församling och prästerskap med tiden alltmer hemföll åt hedniska inslag i riten, såsom människooffer och svarta mässor, och redan på 1190-talet rapporteras att kyrkan tvingats stänga då “inghen Christteligh mand länger återfindes” i byn. Kort därefter byggdes Sklörbackens första lekland, och mycket av byggnadsmaterialet till detta togs från den nu övergivna kyrkan.

Det som överlevt av S:t Klas in i vår tid är ytterväggar, delar av utsmyckningen på västfasaden (som förvaras i byns kyrkomuseum), tornets lägre delar, och, dolt under jord, kryptan. Traditionen vittnar om ytterligare en våning dold under kryptan, men hur det ligger till med det verkar förbli ett mysterium eftersom ingen hittills vågat sig ner dit för att undersöka kryptan närmare. Delar av grunden följer konturerna av det hednatempel som en gång i tiden fick lämna plats åt kyrkan. I de tjocka ytterväggarna löper ett komplicerat system av gångar och trappor som till vissa delar är tillgängliga även för den icke äventyrligt lagda besökaren. En av gångarna leder några meter under jord, men avslutas med en murad vägg av senare datum än omkringliggande delar av ruinen. Väggens ålder har uppskattats till 1300-talets senare hälft och går i folkmun under namnet “Antikrist-porten”.

 

S:t Lennart, en annan av de fyra 1100-talskyrkorna i byn som övergavs
strax efter uppförandet. I bakgrunden skymtar S:t Klas långskepp.

Sedan S:t Klas dekonsekrerats på 1190-talet - tillsammans med tre andra kyrkor i byn - var bygden utan kyrka i nästan 500 år. År 1658 beslöts att införliva hednabygderna kring Sklörbacken i det svenska riksbygget och därmed i den protestantiska kyrkogemenskapen. De rikssvenska styrkorna samlades i gryningen den 10 oktober 1658 på ett gärde i Björknäs och marscherade norrut mot Sklörbacken. Vid middagstid var allt över, efter det blodiga Slaget vid Fransberget. Av byns befolkning på ca 20 personer återstod nu 18. De svenska trupperna hade decimerats från 20 000 man till knappt 3000, men förklarades ändå som segrare, och en kort tid därefter förklarades Sklörbacken slutgiltigt som en del av Svea rike. Sedan man byggt ett kommunalhus, en hockeyrink och ett badhus började man bygga byns första stenkyrka på närmare 500 år. Om den kommer jag att berätta i en kommande artikel.